Husbilsägare

 Inte särskilt genomtänkt, eller efter särskilt stort planerande så bestämde vi oss för att köpa husbil. En solig dag på väg hem från Uppsala stannade vi helt enkelt till lite spontant och spanade vid en husbilsfirma och där blev vi lite småförälskade i en Chausson med några år på nacken. På stående fot så preliminärbokade vi den och åkte hem och funderade och kände efter lite mer noggrant. Förälskelsen ville inte riktigt släppa så då tyckte vi att livet är till för att levas och visar det sig att vi inte alls gillar att åka iväg och sova i bilen så är det väl inte värre än att sälja den vidare. Sagt och gjort. Efter återkoppling till "husbilsaffären" så fick vi ett datum när vi skulle få hämta vår nya familjemedlem, nyservad och fräsch. 

Såklart visade det sig att det datumet skulle vara den dagen i april, när det var det absolut värsta tänkbara vädret man kan tänka sig för att vara ute i trafiken. Det var i den nivån att alla rekommenderades att stanna inne och inte ge sig ut alls. Dagen när barnen i södra dalarna blev lediga från skolan för att bussar slutade att gå, för att inte bli stående och orsaka ännu mer kaos i trafiken. 

Det var den dagen. Vi hade beställt tågbiljett och vår resa startade halv sju på morgonen från Mora. (efter att vi båda lyckats ställa väckning helt fel men tack och lov är ju en annan som en gammal tant nuförtiden och vaknar ändå när det är något som ska hända dagen därpå, så i tid kom vi till tåget.) Vi kämpade oss fram från långtidsparkeringen i snödrivor och snålblåst. Första bytet skulle ske i Sala. Med fyra minuters marginal så kändes det lite "risky" redan från början. Man har ju så att säga åkt med SJ förut och vet att signalfelen är mer regel än undantag. De fyra minuterna försvann såklart någonstans där i Backa
bro eller vad stället hette där vi puttrade fram i sakta mak, eftersom vi behövde vara observanta på eventuellt nedfallna träd över spåret. Andas lugnt var det enda vi kunde göra, och kors i taket så väntade tåget in oss och vi kämpade oss vidare fram mot målet. Tågbyte nummer två gick även det smidigt, om än lite försenade så snabbade vi oss på mälartrafikens "spaceiga" tåg. Det kändes som att hamna i en tågvariant av rymdskepp. Bara att rösten som annonserar ut nästa station och annan viktig information hördes helt perfekt med exakt lagom volym. Inget öronbedövande skrap med max volym där man ändå inte hör vad som sägs, just på grund av skrapet. Nåja, fram kom vi, och efter ett par timmars information och genomgång, pappersexercis osv så var  vi äntligen på väg i vår första tur med husbilen. 

Vi kan ju säga som så att vi kommer väl antagligen aldrig någonstans ha så dåligt väder på våra framtida turer. Det var snö på tvären, i det närmaste storm, snömodd och spåriga vägbanor alternativt att puttra fram bakom två snöplogar som körde i bredd. Det var avåkta bilar åt höger och vänster och sikten var cirka två meter åt alla håll. Men efter snö kommer solsken och när vi svängde in på macken i Borlänge så sprack himlen upp och solen kikade in på oss där vi satt och drack vår första kopp kaffe och började känna oss som riktigt inbitna husbilsägare. Nu kan det liksom bara bli bättre! 

Pandemi och krig

 Ja, där nånstans, i början av 2020,  så bekräftades de första fallen av coronaviruset och vi hade helt plötsligt en pandemi och hela världen stod stilla. Det blev slut på resandet. Vi blev satta i karantän med munskydd och fick inte träffa andra än de vi eventuellt delade boende med. De riktigt ensamma blev ännu ensammare. Födelsedagsfirande fick sättas på vänteläge. Julen fick firas i enskildhet med en tomte som slängde in en säck paket lite på avstånd. Många blev sjuka, förkylda, men i många fall mycket, mycket värre än i vanliga fall. En del dog. Tiden gick och det det blev inte så mycket bättre faktiskt. Folk var tvingade att sitta där hemma och det drabbade såklart många företag som  tvingades att klappa ihop. 

Med en imponerande takt så fick "de lärde" så småningom fram vaccin och det blev en massvaccinering av folket. Folket som helt plötsligt var indelade i två läger. Läger ett med de som var rätt lugna med läget och tyckte att vaccinerade har vi ju blivit sen barnsben och tack vare det inte drabbats av polio, difteri och liknande så - ja tack! Sen var det läger två, som kom att kallas foliehattarna, som misstänkte en komplott av några illvilliga att spruta in något slags gift i så många som möjligt för att..ja för att sedan vara själva här på jorden eller något. Har inte riktigt klart för mig vad det var för syfte med det hela. Jag tillhör läger ett och har inte följt antivaccindebatten alls egentligen. 

Nåväl, nu ska det ha lugnat ner sig på den fronten. Vi kan umgås igen och vilken tacksamhet man känner för det nu när man vet hur det är att bli så isolerad, mot sin vilja. Men säg den glädje som får vara för evigt,  som det heter. Knappt hade vi hunnit dansa glädjedansen inför att restriktionerna slängdes åt sidan och världen öppnade upp igen, förrän det blev krig. Den här gången i ett land nära oss. Ett krig som verkligen har spårat ur och börjar mer och mer likna det som hände under andra världskriget. Vi får verkligen hoppas att det blir ett slut på detta vansinne!    

Skolkatalogen

Alltså är det bara jag som saknar skolkatalogen?? Är det bara jag som inte har nån riktig koll på vilka barn som går i mina barns klass? Vilka föräldrar som har barn i mina barns klass?

Jovisst, jag vet att man är välkommen att hälsa på sina barn i skolan och ta del av deras vardag. Men för att jag, med mitt myrminne skulle kunna registrera ett enda ansikte i dess klass, så skulle jag bli tvungen att hänga där fem dagar i veckan.

Jag minns hur det var när den nya skolkatalogen damp ner. Så spännande det var att gå igenom klasserna och hur stolta barnen var när de räknade upp namnen på alla klasskompisarna (i lågstadiet iaf) Men man kunde också sitta och titta och själv lista ut vilka föräldrarna var, bara genom efternamn och utseende. När man såg barnen på byn så kände man igen dem från klassfotot.

Nu är det tydligen inte okay att vara med på bild i en katalog med skolklasser. Det kränker integriteten. Jag kan förstå det om man lever med skyddad identitet, men då är det väl bara att avstå. Alltid har det saknats nån på bilden på grund av vattenkoppor eller annat. Så inget konstigt med det.

Det finns en nytta med det här också, att vara med på bild tillsammans med klassen. Man är inte längre lika anonym. Jag kan tänka mig att att det kan kännas lite obekvämare att t.ex. slänga ut en flaska genom ett bilfönster när föräldern på trottoaren kanske känner igen mig från exempelvis ett klassfoto. Jag kan faktiskt inte se en enda nackdel med att ha en skolkatalog. 
Den är dessutom ett minne för livet.

Två kubik kaffe

Lite såhär känns det när man ska vara i Mora kl 13.15. Solen skiner och man går och sätter sig i bilen som är märkbart tyst när man vrider på nyckeln. Stendöd faktiskt. Det enda som verkar leva är tusen varningslampor. 

Nåja, när jag satt och drack mitt morgonkaffe och fortfarande var vid gott mod så jag såg jag en vit, liten, gullig hermelin som sprang ute i trädgården och gjorde sig en liten tur in i slogboden. Har inte sett en hermelin sen jag följde med pappa ner till älven och fiskade för sisådär 45 år sedan så jag blev glad faktiskt. En hermelin i min trädgård. Man får vara glad "för de lille".

Värme

När man sitter där och inte bryr sig att det ösregnar, stormar och åskar. Man njuter av ett glas vin och lite kortspel med familjen. I rottingstolar runt ett bord, under tak, där vid poolen.  Livet är där, just då och man behöver inget annat. Man behöver inte ett hus med ett fullsmockat förråd, ett garage med allt instuvat förutom en bil. Man behöver inte en vind full med kartonger med allt möjligt som man inte saknar i. Man behöver inte garderober fulla med med kläder som inte används. Det är så mycket som man inte behöver...

Det man egentligen behöver för att få frid och ro i sitt sinne är ju faktiskt havet..med sitt salta vatten som gungar dig..sanden under tårna.. lite mat. Badkläder, en shorts .. nån t-shirt. En varm tröja när det kyler. Och så det lilla kruxet, ett jobb för att få in lite kulor till brödfödan.

Jagar för mycket, efter för mycket.? Så tänker vi alltid när vi befinner oss på de här underbara platserna. När inget annat existerar än att njuta livet, då får man perspektiv...man börjar fundera vad det är man jagar. Varför tragglar man vidare i kylan som man hatar, för att få ihop pengar så att man har råd att åka till havet, solen, värmen som man älskar, njuter av, mår så bra i.. där till och med åskvädret är njutning. Varför säljer man inte rubbet och drar? Vad är det som håller en tillbaka? Vilka är målen som hägrar?

Människan är en konstig varelse....

Kanelbullens dag

Idag tycker jag att jag fått mycket uträttat faktiskt. Började dagen väldigt långsamt, med sovmorgon och frukost som varade i ungefär två timmar. Så blir det när man fastnar i en intressant tidning till morgonkaffet. Till sist kom jag igång så smått, fräschade upp köket som såg ut som ett smärre bombnedslag, torkade golvet och satte upp julgardinerna. Ja nu är det inte gardiner med tomtar och julegranar på, utan ett par helt stillsamma, grå linnegardiner som brukar sitta uppe typ oktober till juni. Då tas de ner och får lufta sig lite innan det är dags att sätta upp dem igen.

Fortsatte med lite elarbete. Hade en fönsterlampa utan kontakt och utan av/på-knapp. Så fram med lite verktyg och efter lite pillande så var lampan på plats. Borstade av mig på händerna, det är väl så hantverkare gör tänker jag..,  och kände mig lite lagom kaxig.  

Så var det eftermiddag och resten av familjen stormade in. Dagens kändes perfekt för lite grillning så sagt och gjort, det blev lite fredagsmys såhär på torsdagskvällen. Till och med den äldre av tonåringarna i huset smittades av den goda stämningen och erbjöd sig att göra en "riktigt god sallad" till maten. Ja ni hör ju själva vilken perfekt dag jag haft. Alla som någon gång har haft en tonåring vid sin sida vet ju att när de erbjuder sig själva att utföra en syssla. Då är livet på topp. För hela familjen.

Ja, och någonstans där så slog jag till och satte en bulldeg. Häpp! Kändes inte supergenomtänkt när alla, utom jag, tackade för sig och gick för att smälta maten i soffor och sängar här i huset. Nåja, egentid är inte heller så dumt och här sitter jag nu strax före midnatt med 100 nygräddade bullar!

Trötta dagar

Ah, vissa dagar alltså. Redan innan man slagit upp ögonen så känner man att det här, det här är en dag när man inte vill umgås med folk. Såna dagar känns det extra tufft att man har valt ett serviceyrke för att tjäna in brödfödan. Man sitter där vid den stora koppen kaffe nummer två och undrar hur man tänkte liksom. När man bestämde att man absolut inte ville jobba på fabrik. Sitta med hörlurar på sig vid ett löpande band och kolla så att ingen misslyckad mutter, eller vad som nu produceras, smiter förbi. Just såna här dagar kan just det kännas som rena, rama drömjobbet.

Men bytt är bytt, kommer aldrig mer igen eller vad man nu säger. Hursomhelst så kan man ju inte börja krångla och säga upp sig halvtimmen innan man ska börja, och inte kommer man väl att hitta ett löpandebandetjobb sådär hux flux heller. Nej, så man masar sig iväg helt enkelt.

Oftast är det ju så, att när man väl kommit på plats, när man fått beklaga sig lite för nån kollega, blir man genast lite gladare. Så blir man avbruten mitt i sitt gnäll av någon som ringer och vill dubbelkolla sin bokning. Den kommande gästen är trevlig och rolig och plötsligt sitter man där och skrattar högt. Sen är dagen igång och man är ruskigt tacksam att man inte bestämde sig för att söka jobb en regnig höstdag när allting kändes grått.  För då kanske man satt där vid bandet idag, med hörlurar på, stängde ute omgivningen och längtade bort.

Efter en dag som ändå blev helt okay (det bjöds på gofika till eftermiddagskaffet)

så säger jag over and out

Fortfarande mitt i livet

Då och då, med jämna mellanrum, faktiskt ganska ofta om jag nu får skryta lite, så frågar någon "har du slutat att blogga?? ..det var så himla kul att läsa" Ja, jag bloggade ju lite intensivt där ett tag, sen gjorde jag några försök att återuppta det hela. Jag hade glömt lösenord och allt men till sist trixade jag mig in igen. Bara för att skriva ett inlägg och sedan knäpptyst igen. Det är till och med så att jag själv är lite nyfiken på vad som hänt den här tiden. För det blir ju en dokumentation av ens liv det här.

Skummar igenom lite gamla inlägg och kommer ihåg saker som jag glömt, minnet friskas upp och här och nu bestämmer jag mig för att faktiskt ta upp den tråden igen.

Så gott folk, här är jag igen. Fortfarande mitt i livet vill jag nog påstå, trots att det vissa dagar känns tydligt att man numera antagligen är på andra halvlek och spelar.

Som idag till exempel. Jag var på vårdcentralen för att ta lite olika prover. Har i omgångar ätit järntabletter för dåligt blodvärde och nu kände jag mig lite halvrisig så bäst att göra en översyn. Sagt och gjort, men man börjar ju undra lite om man fortfarande är vid liv eller går på någon slags sparlåga, när de efter sex stick fortfarande inte kan få fram en droppe blod och temperaturen visar på 35, 8. Men det gick bra. Till sist fick de blod så det räckte. Jag har åtminstone inte feber, och blodgivare är nog inget för mig heller. Vad provsvaren annars visar får jag veta så småningom.

Nöjd

Kan ju säga att jag kände mig lite smånöjd när jag fick se de här lamporna. Och framförallt när jag såg priset.

Jag blev liksom lite extra glad då över min lampa som jag gjort själv av en tråkig skärm och en gammal gardin. 

Bubblor

Ja inte blev det några "sagolikt vackra" bubblor för min del. Smeten glömde jag bort och när jag stötte på den i tvättstugan ett ex antal dagar efter att den ställdes in där för att "stå till sig i fyra timmar" så hade den dunstat. Kände mig lite snopen när det enda som fanns kvar av bindningen var lite diskmedel i botten på bunken! Häpp! Ska göra ett försök till, när jag inte distraheras av julstöket, så fort det garanteras minusgrader.

Däremot så firades det jul. Även i år hos äldsta dottern. Eftersom vi julen året innan, samtliga var däckade i influensa med hög feber, så ville vi göra ett försök att fira tillsammans utan att vara drogade av värktabletter. Det gick bra, vi klarade julaftonen galant!

...och bubblor blev det åtminstone på nyårsafton. Inget är väl så gott som äkta bubbel!! Smög igång på dagen med lite hummer till drycken och på eftermiddagen dök våra gäster upp. Mysigt umgänge och matlagning tillsammans resulterade i pilgrimsmusslor följt av oxfilé med smashed potatoes, sherrysås, beasås och sparris. Det hela fick ett litet fluffigt täcke på sig av Fannys choklad och hallondessert. Mums för magen! Kvällen fortsatte med ett dopp i tunnan alltmedan snön vräkte ner. Härligt!! Tolvslaget hann vi med nöd och näppe med, eftersom ju tiden går fort när man har roligt. Men med några minuter tillgodo så hade vi äntrat slogboden, fått fyr i brasan och kommit ut med mera bubblor att skåla in det nya året med. Det blev ett bra avslut på året och nu är det bara trettondagshelgen att avverka innan vi, som vi säger på älvdalska, "irum auto slieta atten". Det betyder väl ungefär att vi är tillbaka i vardagen igen, utan helgdagar annat än våra vanliga helger. Så, god fortsättning på det nya året!

Dan före dan, före dopparedan..

Det börjar dra ihop sig. Julafton i övermorgon. Hörde jag någon panikartat dra efter andan? Hoppas inte det! Jag känner mig i alla fall lugn och i fas. Kan vara för att jag ligger bra till, eller också för att jag har dåligt minne och glömt sånt jag borde ha gjort.

Fick en liten aning igår kväll om att så kan vara fallet. Mysig dag hade jag som började med långlunch med syster yster som fyllde jämna år. Efter lunchen flyttade jag mig några meter till ett annat bord och julfika med jobbet. Så rullade jag därifrån, mätt och belåten, körde hem med skolungar som haft mysig dag i skolan med gemensam frukost och en tur till pulkabacken. Satte på bastun och for iväg och köpte mig lite julklappar. Ni vet; själv är bäste dräng. Det var egentligen inte meningen. Från början skulle jag bara köpa en liten pennvässare till en fenomenalt bra sminkpenna som jag nött ner till obrukbar. Det slutade med att jag for från butiken med serum, "grejs" och ett spa-kit. God jul till mig själv!

Väl hemma igen så var middagen nästan klar. Tack Fanny och tack Ica´s "pizzakit" med deg som rullas ut! Sköljde ner härligheten med ett glas rött och mannen försvann till tevesoffan och hockeymatch och jag äntrade bastun och utförde den lilla sparitualen efter alla konstens regler. Kände mig nöjd och tillfreds med dagen och kom på att jag skulle göra såpbubblesmeten. Läste om ett recept på såpbubblor att blåsa på vintern. Det är meningen att bubblorna ska frysa till is och det kommer att bli sagolikt vackert!! Har inte provat än, men hoppas det funkar. Smeten skulle stå till sig i fyra timmar så eftersom jag kände mig trött och nöjd med dagen så gick jag och la mig där.

Efter att ha läst en bra stund och släckt och låtit tankarna vandra runt så börjar jag känna mig riktigt skönt avslappnad, lite på väg att somna. Då - "plong" i mitt huvud. Laxen!! Jag hade ju tagit upp lax från frysen som jag skulle grava. Det vara bara att trassla upp, på med morgonrocken och hasa ner i köket och grava lite lax! Dill hade jag också glömt att köpa men som tur var så hade jag en ask med dill, som jag kommit ihåg att skörda innan frosten kom, i frysen.

Så, mitt lugn inför julafton kan vara bedrägligt. Jag kan ha glömt hälften av allt jag borde ha gjort.

God Jul & Gott Nytt År!

..med en man som är involverad i lite olika företag, så dimper det ner en och annan julklapp dessa dagar. Det här är en av de bättre om ni frågar mig 😀  

Pysselkaos

När dagen börjar med migränskalle och feberkänsla. När man somnar om, vaknar två timmar senare, fortfarande i samma stadium. När man går upp, börjar med en huvudvärkstablett, dricker kaffe och äter en smörgås och efter en stund känner att det släpper. Huvudet börjar inte bulta värre tills man kräks upp medicinen. Det släpper! Då tänker man att det  här det blir en bra dag.

Så började min dag. Den fortsatte sedan med att jag började se mig omkring för att få en liten överblick i hur långt jag kommit i julpyntandet som jag började med igår. Hade jag stannat i tanken här och helt enkelt gjort klart så att det blev någorlunda hemtrevligt så vore det bra. Men det gjorde jag inte. Istället så blir det så att jag tänker att ska jag inte måla de där två fönstren vita nu ändå? Det pågår ju renovering i huset och en del fönster är fortfarande tragiskt mörkbruna. Men det kanske inte är en jättebra idé att börja måla fönster när man har huset fullt med kartonger med julpynt, stjärnor och ljusstakar och man har jobbhelg och första advent framför sig. Så gick mina tankar, och ungefär där kom jag på att jag skulle behöva lite mer granris.

Så, då "skulle jag bara lite snabbt" ut och fixa det. Hej och hå, på med mössa, jacka, strumpor och storstövlar. Fortfarande i pyjamasbyxor. Med sekatören i högsta hugg pulsade jag ut och in i närmsta granskog (fyra granar bakom vedboden) Ruskade av snön från en gren och klippte till. Ah, det där kändes skönt tyckte granen och ruskade själv av sig resten av snön, över mig. Innanför jackan, ner i stövlarna och över mina, inte helt vattentäta och ej gjorda för utomhusbruk, pyjamasbyxor.

Nåja, nu har jag i alla fall jättemycket granris att pyssla med när det tinat av lite...När jag väntar på det så kanske jag målar ett fönster, dricker kaffe eller kommer på att jag ska baka saffransbullar. Vi får se. Jag hoppas att jag tar mig i öronen och avslutar julpyntandet och bär tillbaka kartonger och grejs in i förrådet innan jag börjar med något annat. Det var just det som var grejen med att jag började igår. Tyckte det var en bra idé att fram med allt bara! Tomtar och änglar och hjärtan och hela baletten. Bra att vara ute i tid för en gångs skull. Så kan man njuta sen. Så var det tänkt. Och än har jag inte kastat in handduken. Har ju hela dagen på mig. Och natten. Det är i alla fall perfekt julpysselväder. Bara en sån sak!

Bjuder på ett foto som inte är från dagens pyssel, men ändock ifrån förberedelse inför advent. Det är några år sedan. Jag var ute och gick och hittade så väldigt fin mossa som jag måste plocka. I vad? Tog en benvärmare, som jag för övrigt använde som handledsvärmare. Ja ni ser vad mycket man kan använda sina saker till!

Nästan två år senare..

Vi fortsatte väl att njuta av köket kanske. Som i den där visan om fader Abraham - "..åh han åt o drack, å han åt o drack, fyra getter hade Abraham.." Nåja, vi vi gjorde lite annat också mellan skrovmålen. Renoverade vidare. Tjejernas rum, check. Vårt sovrum, check. Så byggde vi ut altanen lite grann och satte dit en badtunna och så badade vi och njöt. Reste lite grann och så rullade det på.

Nästa projekt som står på tur är teverummet med en heltäckningsmatta med så många år på nacken och så många maträtter, vin- och oboyskvättar i sig att man törs inte ens tänka på det!

Men nu först är det snart jul och det ska firas förstås. Planen är enkelt, mysigt, ingen stress, och lagom med paket. Det brukar alltid på något vis spåra ur lite grann. Kanske för att man är lite dålig på att göra saker i tid och då är det nästan oundvikligt att inte stå där i elfte timmen, lite svettig och med lite panik inför allt man glömt som man tänkt fixa.

Som sagt. Fyra getter hade Abraham. Det har inte vi. Däremot hade vi helt plötsligt en påskhare i vår gran ute vid slagboden. Ljusnätet som vi efter lite trixande äntligen fick på plats, hade ändrat skepnad häromkvällen när det stormade som värst. Först vräkte det ner snö, över det hela. Så kom regnet och så kom stormen och då var det kört. Det vackra stjärnfallet i granen intog formen av en kanin. So far so good. Det hade man kanske kunnat stå ut med, men nu har det blåst vidare och nu ser det dessvärre ut som en...ja, för att uttrycka det fint, en fallossymbol. Sa till dottern som kikade in här igår kväll att "-imorgon måste jag verkligen ut och få upp det där.." (syftade alltså på nätet) Ja..eller få ner det replikerade hon. Jovisst, det såg faktisk ut som ett präktigt stånd där i granen...

Vi hörs, om inte inom det snaraste, så säkert om ett par år eller så!

del 2

..vad hände? Målade vi in oss i ett hörn där i köket?? Snart tre år sedan det stod; "fortsättning följer" där under renoveringskaoset. Nåja,vi fick ett fungerande kök till sist. Efter den sommaren, då vi kokade makaroner i tvättstugan och hade det verkliga köket i Ikeas “kitchen home planner”, så kändes det underbart när allt äntligen var på plats. Och sen har vi i princip varit där i köket sen dess. Ja, faktiskt i snart tre  år nu ungefär så har vi hängt där. Lagat mat och suttit där och njutit av att det äntligen blev på riktigt.

Inte riktigt så var det. Det blev helt enkelt en paus och till sist hade jag glömt mina egna inloggningsuppgifter, försökte reda ut det och misslyckades, blev arg och så rann det ut i sanden.

Men nu har alltså skrivlusten kommit krypande igen, så i väntan på att min bok, den stora bestsellern ska bli klar, så bloggar jag lite under tiden. Välkommen till mitt i livet, del 2. Boken? Behöver bara en idé först så...det ska väl inte va så svårt..

Onsdagkväll i timmerkojan

..lite så känns det. Vi renoverar köket för fullt. Och således har vi inget kök alls. Ett rum med rör som sticker upp ur golvet och kablar som sticker ut ur väggarna. Ett nymålat köksfönster dock. Inte illa ändå. För övrigt så har vi ett provisoriskt “sommarkök” i tvättstugan där vi klämt in spisen och kylskåpet. “Sommarkök” låter liksom lite mysigare och finare än “nödkök  med diskmöjligheter i tvättho” Nåja, den som väntar på något gott..osv osv. Ikväll är det extra festligt i timmerkojan. Vi har skjutsat pappa, tillsammans med Lennart Möllberg, till Orsayran för att de skulle få gå omkring och spela och ha roligt med andra musikanter. Jag och ungarna har myskväll med coop-pizza, “köp 2 för 44 kr” Det är till den nivån matlagningen sträcker sig när man har ett sommarkök med 0,2 kvadratmeter arbetsyta. Hej å hå!  Vi blev mätta iaf..och coops kebabpizza var inte såå tokig! (Med ett glas rött slinker det mesta ner)

“Sommarköket” Observera den fiffiga stand-inlösningen för  hushållspappers-hållare!

To be continued som det brukar stå på slutet..

Sen sist…

..så vi åkte till Turkiet. Mamma fick såklart “findricka” på planet och alla var nöjda. 

Vi åkte till Marmaris och dess heta sand och värmande sol. Vi badade, solade, åt gott och drack gott och bara slappade. Vi åkte “dolmus” till grannbyn och åt gott på fin restaurang där vi blev försäkrade att inte oroa oss för hemfärden; “Georgio skjutsar hem er, ni behöver inte betala” Det är det som genomsyrar Turkiet och dess turistorter. Deras otroliga gästfrihet och känsla för service. En vecka med garanterad sol och värme.

Fina familjen Bosse var med…

..Bosse badade och åt middag, drack Efes nej jag menar äppeljuice och åt chokladglass. Allt med stor förtjusning!

Fanny gjorde sandhjärtan och vi njöt vid havet!

Farbror Bengt och tant Agnetha hängde också med. Bengt skulle såklart ha allas vinglas hos sig. Det var inte lillbrollan med på alls. All inclusive har den inverkan på farbröderna…

Efter en vecka åkte vi hem. Varför vi nu gjorde det. Vi kunde väl ha stannat där några månader. Nej vi ville nog hem och fira avslutning i förskole- samt förstaklass. Vi ville hem och få semester så vi kunde börja riva gamla sunkiga köket och få ett nytt, fräscht med med lite mer plats att förbereda middagen på än 80 cm bänkskiva. Antagligen var det därför vi ville hem. Istället för att stanna kvar i ljuvliga Turklandet och gå på “hamam” och bli renskrubbade och masserade dagarna i ända. Men vi kommer tillbaka en annan gång..

Mammor och superhjältar

Just nu vill jag bromsa tiden lite grann. Jag tar gärna första juni igen, om en månad. Härliga sommardagar passerar i raketfart och jag vill att det ska vara sommar för evigt…

Vi har firat årets viktigaste dag. Mors dag! Då åkte jag och mina “äldstingar”, som också numera kan titulera sig som mor, till Borlänge och kupolen där vi shoppade och fikade. På vägen dit svängde vi av och tog “turistvägen” över Tällberg.

Våra magar knorrade och vi var inställda på frukost. Hotellen låg tätt men tyvärr passerade vi runt klockan tio och inga, inklusive Hotell Dalecarlia, hade lust att rucka på att plocka in frukostbuffén exakt klockan tio. Inte ens för tre hungriga mammors skull. (liite dålig service tyckte vi) Häpp!

Det blev brunch i Borlänge! Under vår väg lyckades vi även hamna i en tipspromenad…

..annars har det eldats en och annan brasa och skolan lider mot sitt slut. En förskoleklassare ska upp i ettan och en förstaklassare ska upp i tvåan. Sen helt plötsligt så ska de ta studenten!

Igår var vi på biblioteket på vernissage. Det var utställning av teckningar på superhjältar som eleverna i ettan och tvåan gjort, samt för de som ville, så var det också catwalk där superhjältarna fick tillfälle att visa upp sig i  sina egenhändigt gjorda superhjältedräkter som de tillverkat av skräp. Det här projektet har de haft i skolan, under ledning av konstnären Hanna Nielsen. Vår egen superhjälte ser ut så här;

I natt har vi en annan superhjälte på besök. Bosse som sover över när hans mamma Sara firar att tentan i juridik är avklarad. Själv ska jag försöka skriva en spalt. Packa min väska och betala månadens räkningar. På tisdag lyfter planet mot Turkiet för en veckas total avkoppling! Vi ska på sin höjd lyfta ett finger för att få en efes till vår solstol. Det blir bra det!

Livrädd..

I morgon ska jag göra något jag är livrädd för. Jag sak gå till frisören. Eller åka ska jag. Direkt efter arbetet ska jag sätta mig i bilen och åka med bultande hjärta till frissan. Inte till min vanliga snälla frisör som jag efter många år litar på. Nej en helt främmande människa ska få sätta saxen i mina små tunna testar. Det är kris, min frissa har semester. Va?! Frisörer ska väl inte ha semester!! Det är ju JAG som ska på semester nu och behöver “akutfixastill!!” Så, med bultande hjärta och blossande kinder åker jag alltså till avrättningen imorgon. Så känns det. Eftersom jag lätt trasslar till det när jag ska förklara hur jag tänkt mig så tänkte jag ta med en bild. Men jag hittar ingen riktigt bra. Eller jo, men jag har tyvärr inte hår nog för de “braiga” frisyrerna. Annars var ju den här rätt så originell…

..fast då måste man nog ha en haklinje. Samt ett fågelhuvud uppe på sitt eget. Jag har varken eller! Häpp!

Semestergarderoben räddad

Här var det inte mycket skrivet på sistone. Det blir väl så när våren kommer och man är ute och påtar i trädgårdslanden, ansar buskar och krattar och grejar (läses: när man inte ids skriva och inte ids kratta så mycket heller, bara börjar och sen slänger krattorna och bestämmer sig för att grilla korv istället. Och ta ett glas rött. Eller två. Möjligen tre) Måndagens outfit såg i alla fall ut såhär…

..en käck knytklänning i tålig bomullskvalitet. Storlek “One zice”, passar således hela familjen. En riktig semestergarderob med andra ord. Den finns för närmare beskådan i omklädningsbåset på röntgenavdelningen på Mora lasarett. Blir ni sugna på att prova den så ta kontakt med en rask dam som pratar muminspråk. Det var nämligen hon som beordrade mig att hoppa i den här figursmickrande dressen innan hon tryckte på mig ett par hörlurar med skrapig musik och skjutsade in mig i i tunneln för en serie bilder på min ländrygg. Nu återstår att se vad som visades på dem. Hoppas det bara syns en helt frisk om än ovanligt stel rygg, fotograferad i skikt.

Rensa i röran

..är en ganska bra bok som handlar om Feng Shui. Hur man sorterar bort allt onödigt, som tar ens energi och gör att man nästan inte får luft i sitt eget hem. Snart kan jag andas här. Startade projekt storstädning här hemma igår. Det är för mig helt och hållet jättemystiskt varför jag har sparat på vissa saker. Böcker om företagsekonomi. Som jag studerade för flera, flera, flera år sedan. Och insåg att det var ingenting för mig. Men jag sparar all denna litteratur. Ifall vadå???? Nu är de borta. Och tusen andra saker. Som jag inte har använt på massor med år och inte heller kommer att sakna. Faktiskt har jag redan glömt vad det var jag slängde mer…