Trötta dagar

Ah, vissa dagar alltså. Redan innan man slagit upp ögonen så känner man att det här, det här är en dag när man inte vill umgås med folk. Såna dagar känns det extra tufft att man har valt ett serviceyrke för att tjäna in brödfödan. Man sitter där vid den stora koppen kaffe nummer två och undrar hur man tänkte liksom. När man bestämde att man absolut inte ville jobba på fabrik. Sitta med hörlurar på sig vid ett löpande band och kolla så att ingen misslyckad mutter, eller vad som nu produceras, smiter förbi. Just såna här dagar kan just det kännas som rena, rama drömjobbet.

Men bytt är bytt, kommer aldrig mer igen eller vad man nu säger. Hursomhelst så kan man ju inte börja krångla och säga upp sig halvtimmen innan man ska börja, och inte kommer man väl att hitta ett löpandebandetjobb sådär hux flux heller. Nej, så man masar sig iväg helt enkelt.

Oftast är det ju så, att när man väl kommit på plats, när man fått beklaga sig lite för nån kollega, blir man genast lite gladare. Så blir man avbruten mitt i sitt gnäll av någon som ringer och vill dubbelkolla sin bokning. Den kommande gästen är trevlig och rolig och plötsligt sitter man där och skrattar högt. Sen är dagen igång och man är ruskigt tacksam att man inte bestämde sig för att söka jobb en regnig höstdag när allting kändes grått.  För då kanske man satt där vid bandet idag, med hörlurar på, stängde ute omgivningen och längtade bort.

Efter en dag som ändå blev helt okay (det bjöds på gofika till eftermiddagskaffet)

så säger jag over and out