Snåjtum og Uestum

Det är ungefär raka motsatsen till “kåjtum og gludrum” här i huset just nu! Lediga fredagens härlighet byttes raskt ut mot bedrövliga lördag som blev ännu bedrövligare söndag och måndag. Det brukar vara så med mina lediga dagar. Då kopplar jag av och då går de till attack, streptokackerna o gänget som jag hållit i schack med ipren ett antal veckor. Gårdagens eftermiddag tillbringade jag därför på sjukstugan och apoteket. Först med mig själv som patient och sen en andra gång med småflickorna. Efter provtagning fick vi så sitta och vänta på svaren…och vänta…och vänta..och vänta. Farbror doktorn hade visst glömt bort oss. Efter att ha fått provsvaren i sin hand gick han in på sitt rum och fortsatte att lägga patient och glömde heeelt bort att han skulle tala om för patienterna hur det var fatt. Nej inte vet jag vad han gjorde där på sitt rum. När han blivit påmind av en syster så fick vi då veta att även en av tjejerna behövde penecillin. Han skulle genast faxa ner receptet.

Vi kanske har lite olika uppfattning om vad genast betyder jag och denne doktor. Det går inte superfort att med två sprattiga barn lämna väntrummet på sjukan och äntra apoteket. Och det är ju oftast kö och lång väntan på sin tur på apoteket. Så även denna dag. Tror ni det fanns nåt recept där när det äntligen var min tur? Nej. Jag satte mig ner och väntade.  Så småningom hade “genast” infunnit sig även på doktorns rum och han tryckte på “faxareceptknappen”. Tror ni att jag kom ihåg mitt barns sista siffror i personnumret när det var min tur igen? Nej. Helt plötsligt var hon, sex år,  myndig nog att lösa ut medicin själv så det gick absolut inte att jag tog det på mitt personnummer. Telefonsamtal hem till mannen. Som ska leta fram passen för att kolla personnumret. Och vissa av er vet ju säkert hur det går till när män letar efter saker. De tittar rakt fram och åt sidorna, i ögonhöjd. Där hänger o dinglar oftast inte passen. Till sist fick vi numret (2842, kommer aldrig att glömma det igen) och kunde betala den där jäkla medicinen och tandborstar och allt möjligt annat som vi hunnit plocka på oss i “väntestressen.” Det var min måndag, från tjugo över elva till ungefär fyra på eftermiddagen..