Husbilsägare

 Inte särskilt genomtänkt, eller efter särskilt stort planerande så bestämde vi oss för att köpa husbil. En solig dag på väg hem från Uppsala stannade vi helt enkelt till lite spontant och spanade vid en husbilsfirma och där blev vi lite småförälskade i en Chausson med några år på nacken. På stående fot så preliminärbokade vi den och åkte hem och funderade och kände efter lite mer noggrant. Förälskelsen ville inte riktigt släppa så då tyckte vi att livet är till för att levas och visar det sig att vi inte alls gillar att åka iväg och sova i bilen så är det väl inte värre än att sälja den vidare. Sagt och gjort. Efter återkoppling till "husbilsaffären" så fick vi ett datum när vi skulle få hämta vår nya familjemedlem, nyservad och fräsch. 

Såklart visade det sig att det datumet skulle vara den dagen i april, när det var det absolut värsta tänkbara vädret man kan tänka sig för att vara ute i trafiken. Det var i den nivån att alla rekommenderades att stanna inne och inte ge sig ut alls. Dagen när barnen i södra dalarna blev lediga från skolan för att bussar slutade att gå, för att inte bli stående och orsaka ännu mer kaos i trafiken. 

Det var den dagen. Vi hade beställt tågbiljett och vår resa startade halv sju på morgonen från Mora. (efter att vi båda lyckats ställa väckning helt fel men tack och lov är ju en annan som en gammal tant nuförtiden och vaknar ändå när det är något som ska hända dagen därpå, så i tid kom vi till tåget.) Vi kämpade oss fram från långtidsparkeringen i snödrivor och snålblåst. Första bytet skulle ske i Sala. Med fyra minuters marginal så kändes det lite "risky" redan från början. Man har ju så att säga åkt med SJ förut och vet att signalfelen är mer regel än undantag. De fyra minuterna försvann såklart någonstans där i Backa
bro eller vad stället hette där vi puttrade fram i sakta mak, eftersom vi behövde vara observanta på eventuellt nedfallna träd över spåret. Andas lugnt var det enda vi kunde göra, och kors i taket så väntade tåget in oss och vi kämpade oss vidare fram mot målet. Tågbyte nummer två gick även det smidigt, om än lite försenade så snabbade vi oss på mälartrafikens "spaceiga" tåg. Det kändes som att hamna i en tågvariant av rymdskepp. Bara att rösten som annonserar ut nästa station och annan viktig information hördes helt perfekt med exakt lagom volym. Inget öronbedövande skrap med max volym där man ändå inte hör vad som sägs, just på grund av skrapet. Nåja, fram kom vi, och efter ett par timmars information och genomgång, pappersexercis osv så var  vi äntligen på väg i vår första tur med husbilen. 

Vi kan ju säga som så att vi kommer väl antagligen aldrig någonstans ha så dåligt väder på våra framtida turer. Det var snö på tvären, i det närmaste storm, snömodd och spåriga vägbanor alternativt att puttra fram bakom två snöplogar som körde i bredd. Det var avåkta bilar åt höger och vänster och sikten var cirka två meter åt alla håll. Men efter snö kommer solsken och när vi svängde in på macken i Borlänge så sprack himlen upp och solen kikade in på oss där vi satt och drack vår första kopp kaffe och började känna oss som riktigt inbitna husbilsägare. Nu kan det liksom bara bli bättre! 

Pandemi och krig

 Ja, där nånstans, i början av 2020,  så bekräftades de första fallen av coronaviruset och vi hade helt plötsligt en pandemi och hela världen stod stilla. Det blev slut på resandet. Vi blev satta i karantän med munskydd och fick inte träffa andra än de vi eventuellt delade boende med. De riktigt ensamma blev ännu ensammare. Födelsedagsfirande fick sättas på vänteläge. Julen fick firas i enskildhet med en tomte som slängde in en säck paket lite på avstånd. Många blev sjuka, förkylda, men i många fall mycket, mycket värre än i vanliga fall. En del dog. Tiden gick och det det blev inte så mycket bättre faktiskt. Folk var tvingade att sitta där hemma och det drabbade såklart många företag som  tvingades att klappa ihop. 

Med en imponerande takt så fick "de lärde" så småningom fram vaccin och det blev en massvaccinering av folket. Folket som helt plötsligt var indelade i två läger. Läger ett med de som var rätt lugna med läget och tyckte att vaccinerade har vi ju blivit sen barnsben och tack vare det inte drabbats av polio, difteri och liknande så - ja tack! Sen var det läger två, som kom att kallas foliehattarna, som misstänkte en komplott av några illvilliga att spruta in något slags gift i så många som möjligt för att..ja för att sedan vara själva här på jorden eller något. Har inte riktigt klart för mig vad det var för syfte med det hela. Jag tillhör läger ett och har inte följt antivaccindebatten alls egentligen. 

Nåväl, nu ska det ha lugnat ner sig på den fronten. Vi kan umgås igen och vilken tacksamhet man känner för det nu när man vet hur det är att bli så isolerad, mot sin vilja. Men säg den glädje som får vara för evigt,  som det heter. Knappt hade vi hunnit dansa glädjedansen inför att restriktionerna slängdes åt sidan och världen öppnade upp igen, förrän det blev krig. Den här gången i ett land nära oss. Ett krig som verkligen har spårat ur och börjar mer och mer likna det som hände under andra världskriget. Vi får verkligen hoppas att det blir ett slut på detta vansinne!    

Skolkatalogen

Alltså är det bara jag som saknar skolkatalogen?? Är det bara jag som inte har nån riktig koll på vilka barn som går i mina barns klass? Vilka föräldrar som har barn i mina barns klass?

Jovisst, jag vet att man är välkommen att hälsa på sina barn i skolan och ta del av deras vardag. Men för att jag, med mitt myrminne skulle kunna registrera ett enda ansikte i dess klass, så skulle jag bli tvungen att hänga där fem dagar i veckan.

Jag minns hur det var när den nya skolkatalogen damp ner. Så spännande det var att gå igenom klasserna och hur stolta barnen var när de räknade upp namnen på alla klasskompisarna (i lågstadiet iaf) Men man kunde också sitta och titta och själv lista ut vilka föräldrarna var, bara genom efternamn och utseende. När man såg barnen på byn så kände man igen dem från klassfotot.

Nu är det tydligen inte okay att vara med på bild i en katalog med skolklasser. Det kränker integriteten. Jag kan förstå det om man lever med skyddad identitet, men då är det väl bara att avstå. Alltid har det saknats nån på bilden på grund av vattenkoppor eller annat. Så inget konstigt med det.

Det finns en nytta med det här också, att vara med på bild tillsammans med klassen. Man är inte längre lika anonym. Jag kan tänka mig att att det kan kännas lite obekvämare att t.ex. slänga ut en flaska genom ett bilfönster när föräldern på trottoaren kanske känner igen mig från exempelvis ett klassfoto. Jag kan faktiskt inte se en enda nackdel med att ha en skolkatalog. 
Den är dessutom ett minne för livet.

Två kubik kaffe

Lite såhär känns det när man ska vara i Mora kl 13.15. Solen skiner och man går och sätter sig i bilen som är märkbart tyst när man vrider på nyckeln. Stendöd faktiskt. Det enda som verkar leva är tusen varningslampor. 

Nåja, när jag satt och drack mitt morgonkaffe och fortfarande var vid gott mod så jag såg jag en vit, liten, gullig hermelin som sprang ute i trädgården och gjorde sig en liten tur in i slogboden. Har inte sett en hermelin sen jag följde med pappa ner till älven och fiskade för sisådär 45 år sedan så jag blev glad faktiskt. En hermelin i min trädgård. Man får vara glad "för de lille".

Värme

När man sitter där och inte bryr sig att det ösregnar, stormar och åskar. Man njuter av ett glas vin och lite kortspel med familjen. I rottingstolar runt ett bord, under tak, där vid poolen.  Livet är där, just då och man behöver inget annat. Man behöver inte ett hus med ett fullsmockat förråd, ett garage med allt instuvat förutom en bil. Man behöver inte en vind full med kartonger med allt möjligt som man inte saknar i. Man behöver inte garderober fulla med med kläder som inte används. Det är så mycket som man inte behöver...

Det man egentligen behöver för att få frid och ro i sitt sinne är ju faktiskt havet..med sitt salta vatten som gungar dig..sanden under tårna.. lite mat. Badkläder, en shorts .. nån t-shirt. En varm tröja när det kyler. Och så det lilla kruxet, ett jobb för att få in lite kulor till brödfödan.

Jagar för mycket, efter för mycket.? Så tänker vi alltid när vi befinner oss på de här underbara platserna. När inget annat existerar än att njuta livet, då får man perspektiv...man börjar fundera vad det är man jagar. Varför tragglar man vidare i kylan som man hatar, för att få ihop pengar så att man har råd att åka till havet, solen, värmen som man älskar, njuter av, mår så bra i.. där till och med åskvädret är njutning. Varför säljer man inte rubbet och drar? Vad är det som håller en tillbaka? Vilka är målen som hägrar?

Människan är en konstig varelse....

Kanelbullens dag

Idag tycker jag att jag fått mycket uträttat faktiskt. Började dagen väldigt långsamt, med sovmorgon och frukost som varade i ungefär två timmar. Så blir det när man fastnar i en intressant tidning till morgonkaffet. Till sist kom jag igång så smått, fräschade upp köket som såg ut som ett smärre bombnedslag, torkade golvet och satte upp julgardinerna. Ja nu är det inte gardiner med tomtar och julegranar på, utan ett par helt stillsamma, grå linnegardiner som brukar sitta uppe typ oktober till juni. Då tas de ner och får lufta sig lite innan det är dags att sätta upp dem igen.

Fortsatte med lite elarbete. Hade en fönsterlampa utan kontakt och utan av/på-knapp. Så fram med lite verktyg och efter lite pillande så var lampan på plats. Borstade av mig på händerna, det är väl så hantverkare gör tänker jag..,  och kände mig lite lagom kaxig.  

Så var det eftermiddag och resten av familjen stormade in. Dagens kändes perfekt för lite grillning så sagt och gjort, det blev lite fredagsmys såhär på torsdagskvällen. Till och med den äldre av tonåringarna i huset smittades av den goda stämningen och erbjöd sig att göra en "riktigt god sallad" till maten. Ja ni hör ju själva vilken perfekt dag jag haft. Alla som någon gång har haft en tonåring vid sin sida vet ju att när de erbjuder sig själva att utföra en syssla. Då är livet på topp. För hela familjen.

Ja, och någonstans där så slog jag till och satte en bulldeg. Häpp! Kändes inte supergenomtänkt när alla, utom jag, tackade för sig och gick för att smälta maten i soffor och sängar här i huset. Nåja, egentid är inte heller så dumt och här sitter jag nu strax före midnatt med 100 nygräddade bullar!

Trötta dagar

Ah, vissa dagar alltså. Redan innan man slagit upp ögonen så känner man att det här, det här är en dag när man inte vill umgås med folk. Såna dagar känns det extra tufft att man har valt ett serviceyrke för att tjäna in brödfödan. Man sitter där vid den stora koppen kaffe nummer två och undrar hur man tänkte liksom. När man bestämde att man absolut inte ville jobba på fabrik. Sitta med hörlurar på sig vid ett löpande band och kolla så att ingen misslyckad mutter, eller vad som nu produceras, smiter förbi. Just såna här dagar kan just det kännas som rena, rama drömjobbet.

Men bytt är bytt, kommer aldrig mer igen eller vad man nu säger. Hursomhelst så kan man ju inte börja krångla och säga upp sig halvtimmen innan man ska börja, och inte kommer man väl att hitta ett löpandebandetjobb sådär hux flux heller. Nej, så man masar sig iväg helt enkelt.

Oftast är det ju så, att när man väl kommit på plats, när man fått beklaga sig lite för nån kollega, blir man genast lite gladare. Så blir man avbruten mitt i sitt gnäll av någon som ringer och vill dubbelkolla sin bokning. Den kommande gästen är trevlig och rolig och plötsligt sitter man där och skrattar högt. Sen är dagen igång och man är ruskigt tacksam att man inte bestämde sig för att söka jobb en regnig höstdag när allting kändes grått.  För då kanske man satt där vid bandet idag, med hörlurar på, stängde ute omgivningen och längtade bort.

Efter en dag som ändå blev helt okay (det bjöds på gofika till eftermiddagskaffet)

så säger jag over and out