Blodbrist..wähäää

Jag har ringt mitt “desperate call” . Det blev till läkaren. Han skickade remiss till röntgen på/för/av (hur säger man?)  min rygg. Bra. Han (sjuksystrarna) tog blodprov. Omständigt nog i två omgångar. Alltså, jag är ju lite känslig vad gäller blod… Men jag har blivit duktigare med åren. Nåväl. De tog blodprov, och när jag fattade att det handlade om att ta i armvecket så sa jag vänligt men bestämt  att “då vill jag nog luta mig tillbaka i stolen en aning..” Systern riggade raskt om det hela och tog med mig in på ett rum där jag fick ligga ner i en säng. Efter blodprovet var det väntan i väntrummet. Efter en stund när doktorn haft sin betänketid så kom han på att han ville ha ett blodprov till varpå samma procedur utfördes. Ligga på britsen, blodprov i andra armen och vänta i väntrummet. (och faktiskt så är ju väntan lite av det värsta…) Det var järnbrist, som jag misstänkte (nuförtiden googlar man sig fram till vad har för krämpor) och nu har jag fått ett stort paket med tabletter. Har ätit i tre dagar nu och, tro  det eller ej, men jag undrar om jag inte redan börjar bli piggare?! Ikväll har jag dammsugit och städat badrummet efter jobbet. I pausen mellan skjutsar av barn till aktiviteter. I vanliga fall orkar jag knappt dricka kaffe samt skjutsa barn. Härligt om det hjälper. Jag hatar att vara trött när det inte är sovdags på riktigt.

För att återgå till  blodbristen..och att jag är “lite känslig när det gäller blod” Jag var på sjukan en gång med en av mina döttrar. Dottern var kraftigt förkyld och skulle ta en snabbsänka, ett blodprov i fingret.  Jag, den tappra modern, satt i stolen med barnet i knät, och systern tog blodprov på barnet och det gick hur bra som helst. Sen var det lite väntan….barnet ålade ur knät för att se sig omkring lite och, här kommer det. Mitt nästa minne av läkarbesöket; en desperat barnröst; “Mamma!!!!” ………………..jag tittar upp….ser taket och i någon sned vinkel mitt barn………jag sitter i stolen och hänger med huvudet över armstödet. När jag fokuserar blicken så ser jag  min oroliga dotter framför mig och på golvet ligger min plånbok. Jag rafsar snabbt upp min plånbok, tar min dotter i famnen och lugnar henne med att “oj mamma svimmade visst litegrann….” Nästa läkarbesök följde mostern med som stöd och mamman satt i väntrummet  och var “duktig” och inte svimmade. Dottern utbildade sig senare i livet till undersköterska. Vet inte om det hänger ihop på något vis..men ja…återkommer om effekten av “duroferon” (“järnmeducinen”)

By the way…Håkan Hellström. Kan det bli sjuttonde april så jag får höra alla nya låtar!! Tills dess så får jag nöja mig med “det kommer aldrig va över för mig” Vilka texter han gör…