Bänk, onumrerad sittplats

Jag är ingen cirkusfantast. Nej, efter en stund i tältet så börjar blicken söka sig runt i publiken istället. För att betrakta "vanliga" människor är nog bland det bästa jag vet. Att sitta på ett utefik tillsammans med en likasinnad och titta och kommentera. Undra vart alla är på väg, bygga upp små historier om var och en som passerar. Så härligt! Men nu var jag alltså på cirkus. Vad gör man inte för sina barn, för att få se dem titta med stora ögon när akrobaterna slänger sig i trampolinerna. Se dem fnissa åt snubblande clowner. Det är tjusningen med cirkus, att uppleva det genom deras ögon. För övrigt är det bara att hålla tummarna för att hela bygget håller tycker jag. Enligt mig så är sittplatserna det mest nervkittlande momentet. Jag är ruggigt höjdrädd och dessa bänkar som de vill kalla dem...nää, knakande plank sammansatta med lite järnrör och skruv här och där, stora mellanrum så man ser ner på backen! Jag vet, fallhöjden kanske är en och en halv meter från högsta parkett, men ändå. Spänningsmoment två i den här showen var helt klart ljusteknikern som satt på en liten platta strax under tältduken. Det såg..ostabilt ut om jag uttrycker mig milt. Nåja, kul var det trots allt och cirkusfolket har plockat ner sitt tält, sina hem och sopat upp alla spår och dragit till nästa ställe..
















Två förväntansfulla cirkusbesökare