Husbilsägare

 Inte särskilt genomtänkt, eller efter särskilt stort planerande så bestämde vi oss för att köpa husbil. En solig dag på väg hem från Uppsala stannade vi helt enkelt till lite spontant och spanade vid en husbilsfirma och där blev vi lite småförälskade i en Chausson med några år på nacken. På stående fot så preliminärbokade vi den och åkte hem och funderade och kände efter lite mer noggrant. Förälskelsen ville inte riktigt släppa så då tyckte vi att livet är till för att levas och visar det sig att vi inte alls gillar att åka iväg och sova i bilen så är det väl inte värre än att sälja den vidare. Sagt och gjort. Efter återkoppling till "husbilsaffären" så fick vi ett datum när vi skulle få hämta vår nya familjemedlem, nyservad och fräsch. 

Såklart visade det sig att det datumet skulle vara den dagen i april, när det var det absolut värsta tänkbara vädret man kan tänka sig för att vara ute i trafiken. Det var i den nivån att alla rekommenderades att stanna inne och inte ge sig ut alls. Dagen när barnen i södra dalarna blev lediga från skolan för att bussar slutade att gå, för att inte bli stående och orsaka ännu mer kaos i trafiken. 

Det var den dagen. Vi hade beställt tågbiljett och vår resa startade halv sju på morgonen från Mora. (efter att vi båda lyckats ställa väckning helt fel men tack och lov är ju en annan som en gammal tant nuförtiden och vaknar ändå när det är något som ska hända dagen därpå, så i tid kom vi till tåget.) Vi kämpade oss fram från långtidsparkeringen i snödrivor och snålblåst. Första bytet skulle ske i Sala. Med fyra minuters marginal så kändes det lite "risky" redan från början. Man har ju så att säga åkt med SJ förut och vet att signalfelen är mer regel än undantag. De fyra minuterna försvann såklart någonstans där i Backa
bro eller vad stället hette där vi puttrade fram i sakta mak, eftersom vi behövde vara observanta på eventuellt nedfallna träd över spåret. Andas lugnt var det enda vi kunde göra, och kors i taket så väntade tåget in oss och vi kämpade oss vidare fram mot målet. Tågbyte nummer två gick även det smidigt, om än lite försenade så snabbade vi oss på mälartrafikens "spaceiga" tåg. Det kändes som att hamna i en tågvariant av rymdskepp. Bara att rösten som annonserar ut nästa station och annan viktig information hördes helt perfekt med exakt lagom volym. Inget öronbedövande skrap med max volym där man ändå inte hör vad som sägs, just på grund av skrapet. Nåja, fram kom vi, och efter ett par timmars information och genomgång, pappersexercis osv så var  vi äntligen på väg i vår första tur med husbilen. 

Vi kan ju säga som så att vi kommer väl antagligen aldrig någonstans ha så dåligt väder på våra framtida turer. Det var snö på tvären, i det närmaste storm, snömodd och spåriga vägbanor alternativt att puttra fram bakom två snöplogar som körde i bredd. Det var avåkta bilar åt höger och vänster och sikten var cirka två meter åt alla håll. Men efter snö kommer solsken och när vi svängde in på macken i Borlänge så sprack himlen upp och solen kikade in på oss där vi satt och drack vår första kopp kaffe och började känna oss som riktigt inbitna husbilsägare. Nu kan det liksom bara bli bättre! 

Pandemi och krig

 Ja, där nånstans, i början av 2020,  så bekräftades de första fallen av coronaviruset och vi hade helt plötsligt en pandemi och hela världen stod stilla. Det blev slut på resandet. Vi blev satta i karantän med munskydd och fick inte träffa andra än de vi eventuellt delade boende med. De riktigt ensamma blev ännu ensammare. Födelsedagsfirande fick sättas på vänteläge. Julen fick firas i enskildhet med en tomte som slängde in en säck paket lite på avstånd. Många blev sjuka, förkylda, men i många fall mycket, mycket värre än i vanliga fall. En del dog. Tiden gick och det det blev inte så mycket bättre faktiskt. Folk var tvingade att sitta där hemma och det drabbade såklart många företag som  tvingades att klappa ihop. 

Med en imponerande takt så fick "de lärde" så småningom fram vaccin och det blev en massvaccinering av folket. Folket som helt plötsligt var indelade i två läger. Läger ett med de som var rätt lugna med läget och tyckte att vaccinerade har vi ju blivit sen barnsben och tack vare det inte drabbats av polio, difteri och liknande så - ja tack! Sen var det läger två, som kom att kallas foliehattarna, som misstänkte en komplott av några illvilliga att spruta in något slags gift i så många som möjligt för att..ja för att sedan vara själva här på jorden eller något. Har inte riktigt klart för mig vad det var för syfte med det hela. Jag tillhör läger ett och har inte följt antivaccindebatten alls egentligen. 

Nåväl, nu ska det ha lugnat ner sig på den fronten. Vi kan umgås igen och vilken tacksamhet man känner för det nu när man vet hur det är att bli så isolerad, mot sin vilja. Men säg den glädje som får vara för evigt,  som det heter. Knappt hade vi hunnit dansa glädjedansen inför att restriktionerna slängdes åt sidan och världen öppnade upp igen, förrän det blev krig. Den här gången i ett land nära oss. Ett krig som verkligen har spårat ur och börjar mer och mer likna det som hände under andra världskriget. Vi får verkligen hoppas att det blir ett slut på detta vansinne!