Pysselkaos

När dagen börjar med migränskalle och feberkänsla. När man somnar om, vaknar två timmar senare, fortfarande i samma stadium. När man går upp, börjar med en huvudvärkstablett, dricker kaffe och äter en smörgås och efter en stund känner att det släpper. Huvudet börjar inte bulta värre tills man kräks upp medicinen. Det släpper! Då tänker man att det  här det blir en bra dag.

Så började min dag. Den fortsatte sedan med att jag började se mig omkring för att få en liten överblick i hur långt jag kommit i julpyntandet som jag började med igår. Hade jag stannat i tanken här och helt enkelt gjort klart så att det blev någorlunda hemtrevligt så vore det bra. Men det gjorde jag inte. Istället så blir det så att jag tänker att ska jag inte måla de där två fönstren vita nu ändå? Det pågår ju renovering i huset och en del fönster är fortfarande tragiskt mörkbruna. Men det kanske inte är en jättebra idé att börja måla fönster när man har huset fullt med kartonger med julpynt, stjärnor och ljusstakar och man har jobbhelg och första advent framför sig. Så gick mina tankar, och ungefär där kom jag på att jag skulle behöva lite mer granris.

Så, då "skulle jag bara lite snabbt" ut och fixa det. Hej och hå, på med mössa, jacka, strumpor och storstövlar. Fortfarande i pyjamasbyxor. Med sekatören i högsta hugg pulsade jag ut och in i närmsta granskog (fyra granar bakom vedboden) Ruskade av snön från en gren och klippte till. Ah, det där kändes skönt tyckte granen och ruskade själv av sig resten av snön, över mig. Innanför jackan, ner i stövlarna och över mina, inte helt vattentäta och ej gjorda för utomhusbruk, pyjamasbyxor.

Nåja, nu har jag i alla fall jättemycket granris att pyssla med när det tinat av lite...När jag väntar på det så kanske jag målar ett fönster, dricker kaffe eller kommer på att jag ska baka saffransbullar. Vi får se. Jag hoppas att jag tar mig i öronen och avslutar julpyntandet och bär tillbaka kartonger och grejs in i förrådet innan jag börjar med något annat. Det var just det som var grejen med att jag började igår. Tyckte det var en bra idé att fram med allt bara! Tomtar och änglar och hjärtan och hela baletten. Bra att vara ute i tid för en gångs skull. Så kan man njuta sen. Så var det tänkt. Och än har jag inte kastat in handduken. Har ju hela dagen på mig. Och natten. Det är i alla fall perfekt julpysselväder. Bara en sån sak!

Bjuder på ett foto som inte är från dagens pyssel, men ändock ifrån förberedelse inför advent. Det är några år sedan. Jag var ute och gick och hittade så väldigt fin mossa som jag måste plocka. I vad? Tog en benvärmare, som jag för övrigt använde som handledsvärmare. Ja ni ser vad mycket man kan använda sina saker till!

Nästan två år senare..

Vi fortsatte väl att njuta av köket kanske. Som i den där visan om fader Abraham - "..åh han åt o drack, å han åt o drack, fyra getter hade Abraham.." Nåja, vi vi gjorde lite annat också mellan skrovmålen. Renoverade vidare. Tjejernas rum, check. Vårt sovrum, check. Så byggde vi ut altanen lite grann och satte dit en badtunna och så badade vi och njöt. Reste lite grann och så rullade det på.

Nästa projekt som står på tur är teverummet med en heltäckningsmatta med så många år på nacken och så många maträtter, vin- och oboyskvättar i sig att man törs inte ens tänka på det!

Men nu först är det snart jul och det ska firas förstås. Planen är enkelt, mysigt, ingen stress, och lagom med paket. Det brukar alltid på något vis spåra ur lite grann. Kanske för att man är lite dålig på att göra saker i tid och då är det nästan oundvikligt att inte stå där i elfte timmen, lite svettig och med lite panik inför allt man glömt som man tänkt fixa.

Som sagt. Fyra getter hade Abraham. Det har inte vi. Däremot hade vi helt plötsligt en påskhare i vår gran ute vid slagboden. Ljusnätet som vi efter lite trixande äntligen fick på plats, hade ändrat skepnad häromkvällen när det stormade som värst. Först vräkte det ner snö, över det hela. Så kom regnet och så kom stormen och då var det kört. Det vackra stjärnfallet i granen intog formen av en kanin. So far so good. Det hade man kanske kunnat stå ut med, men nu har det blåst vidare och nu ser det dessvärre ut som en...ja, för att uttrycka det fint, en fallossymbol. Sa till dottern som kikade in här igår kväll att "-imorgon måste jag verkligen ut och få upp det där.." (syftade alltså på nätet) Ja..eller få ner det replikerade hon. Jovisst, det såg faktisk ut som ett präktigt stånd där i granen...

Vi hörs, om inte inom det snaraste, så säkert om ett par år eller så!